Avsnitt 14 – Åter till havet

Att förbered avfärden med luftskeppet försvåras kraftigt av Ulnas vrede, hennes ilska och sorg. Jag trycker ned henne först för att återta kontrollen, men hennes minnen behövs för att få igång alla delar av skeppet som de skall fungera. Hon är nära att ta över flera gånger. Kursen läggs ut mot havet, ut mot den riktning Lord Strangfords Leviathan flotta skall finnas. Plötsligt blir jag medveten om att min närvaro igen, luftskeppet är nästan rakt över vulkanens krater. De andra ombord skriker i fasa men vi hinner i sista stund gira skarpt åt sidan och undvika lavan som kastar sig ur vulkanen. Ulnas hatfulla skrik växlas med hennes galna skratt som ekon i mitt inre. Ett antal gester och fraser väver en förbannelse i luften runt vår kropp och hennes sinne trycks djupt in. Timmar senare ser jag dem, de svagt blänkande fartygen med sina metallskrov som mekaniskt plöjer genom havets svallande yta. Havet känns bekant, lockande. Den första brinnande pilen avfyras från ett av skeppen men når inte upp till oss. De andra ombord, kvinnan, Odrienne framför allt klagar högljutt om något oviktigt. Det är dags nu och jag beger mig bort från styrpulpeten akter ut för att armera sprängladdningarna ombord. Han skall snart sprängas i små bitar, Lord Strangford. Triumfen dansar för mitt inre, snart är hämden min! Det är den sista tanken som far genom mitt huvud innan något tungt träffar mig i bakhuvudet.

Jag vaknar upp igen, fastbunden igen, den här gången slagen i järn. Någon som vet vad hen gör. Men allt är som förut, Ulna är kvar där inne, djupt nere. Mitt huvud pulserar av smärta, en brännande smärta från Ulnas bakhuvud. Sakta öppnar jag ögonen, en okänd kvinna sitter framför mig, med en trekantshatt på sitt huvud och en såg i sin högra hand. Hon tittar intresserat på mig, som om jag vore en märklig maskin.

– Det är en ära, Lord Narcus att stifta er bekantskap. Min far Lord Strangford har berättat mycket om er. Det skall bli ett nöje att förhöra er. Vi önskar fler områden att utöka vår jakt på era barn.

Allt snurrar runt i mitt huvud vid dessa kalla ord från kvinnan framför mig. Hon vet vem jag är? Vad är det för barn hon talar om? Minnen börjar bubbla upp, minnen av vem jag är, desto fler som dyker upp, desto säkrare blir jag på att jag måste fly. Förbannelsen på Ulna, den måste bort, jag måste gömma mig!
Snabbare än jag ens hinner tänka tanken så är Ulna fri och i kontroll. Jag söker mig neråt in i mörkret, långt ned i hennes djupaste mörker. Han får inte finna mig! Hennes skrik når svagt ned till mig i mörkret, hennes desperation sipprar ner likt isande syra längs hennes sinnes väggar.

Plötsligt är all smärta borta, all desperation utbytt mot akademisk nyfikenhet. Ulna är inte längre en del av mig, istället stirrar jag ut genom nya ögon, ögon som blickar ned mot ett bort, ett bord i en tågvagn. Hans namn kommer till mig, Gottfrid.
Hans kropp och sinne slår ann på en av de uråldriga strängarna som är en del av mitt bortglömda förflutna…