Avsnitt 11 – Från kontroll till kaos

Något är annorlunda, hennes rädsla är inte för handsken, för mitt sinne. Hennes rädsla och ångest far dock med full kraft genom hennes sinne. Hon har varit här länge, fastbunden, inspärrad. Försiktigt rör jag mitt sinne mot hennes, vaggar henne i min famn, tröstar henne. Hon gömmer sig bakom mig, flyr från kroppen till ett litet hörn av sitt inre. Jag blir då omedelbart medveten om all smärta i den späda svaga kroppen jag nu är i full kontroll av. En mans ansikte böjer sig över mig, en skalpell i hans hand. En underlig känsla kommer över mig, ett uråldrigt minne, mannen lägger skalpellen mot kroppens bröstben och huden ger vika för det lilla vassa bladet. Precis det jag behöver. Kroppens hesa söndeskrikna stämma uttalar de uråldriga arkana orden med de uttorkade läpparna precis som jag befaller dem. Genom blodet som sipprar ut vid det lilla bladet sänds mina krafter fram. Blodet formar smala röda tentakler som sträcker sig upp mot mannens förvånade blick. De borrar sig in i hans ögon och sliter ut dem ur sina hålor. Sedan tar de loss det som binder oss och vi är fria! På skakande ben tar sig kroppen upp, smärtan är okuvlig när den gör så på grund av den tortyr den utstått. Jag stärker den och leder oss ut genom platsens många korridorer och smårum. Jag tar oss ut genom ett fönster som vätter ut mot en stor vattenmassa som sakta slingrar sig ned mot havet.

Hon kallar sig för Ulna, hon frågar, vem, vad jag är. Osäkerheten tar över och vi faller på knä när jag släpper kontrollen vid vattenbrynet. Vem är jag? Vad är jag? Som vag dimma över havet en stilla morgon sipprar minnen oformliga förbi mig, det enda som avtecknas i dimman är sex bokstäver, N A R C U S, ja, det är ett namn jag burit. Sakta ställer hon sig och vandrar längs stranden i utkanten av den stad hon kallar Duskvol.